E. Cooper
Det var pä kvällen den 20:e nov. 1926. Jag hade under tre dagars tid
varit nära döden. Den kvällen bereddes mig tilfälle att se några av helvetets
många fasor. Då blev helvetet en fasaväckande verklighet för mig.
Jag tyckte, att jag gick nedför ett stupande berg med en ledsagare vid
sidan. Denne sade plötsligt till mig: "Se!" Då såg jag åt det
anvisade hållet och där visade sig för mina ögon, till min outsägliga
förfäran, ETT HAV AV ELD FULLT AV MÄNNISKOR. Några av dessa kände jag
igen. Så långt jag kunde se var där ELD och MÄNNISKOR. Den slags eld som
jag förut kände till var inte alls vare sig så fruktansvärd eller
så het, som denna såg ut att vara. Den var så het att det var som en
dunst nästan liknande ånga över den. 0, vilket elände och viiket lidande!
Orden sviker mig fullständigt, när jag försöker ge en föreställning om vad
jag hörde.
Några slet sig i håret; andra gnisslade med tänderna och några bet sig
i armar och händer. Det är omöjligt för mig att beskriva denna syn.
En av dem jag kände var en ung man, en av mina gamla skolkamrater. Hans mor
var min söndagsskollärarinna och vi trodde alla, att hon var en kristen.
Den unge mannen reste sig upp och sade: "Mamma är här också."
Vid denna tid visste jag inte om, att de skulle vara döda, men sedan fick
jag veta att båda hade dödats vid en bilolycka.
Det var också andra där, om vllka jag visste, att de hade dött, som de hade
levat - i öppen synd. Där var en kvinna som utstötte eder och när hon såg att
det inte hjälpte, jämrade hon sig och sade: "Det brukade lätta mitt
sinne, men det gör det inte längre." En annan som stod intill,
sade: "Vi fick ju ändå välja." Men kvinnan svarade: "Nej, det
var just det vi inte fick. PREDIKANTERNA TALADE INTE OM FÖR OSS HUR
FRUKTANSVÄRT HELVETET ÄR. De talade om för oss hur härlig Himlen är, men jag
tyckte, att jag hade roligt nog på jorden. Om de hade talat om helvetet
och sagt hur det är, så skulle jag kanske inte ha komnit hit."
En annan tog upp eld med händerna och fyllde munnen med den och
stönade av smärta och blåste eld från munnen fyra till fem fot långt och
elden kom så nära, att jag kände hettan. Sedan ropade hon: "VATTEN.
VATTEN!" Men ingen gav henne något.
Sedan sade min följeslagare: "Vill du gå längre?" Men jag
sade: "Nej, jag vill gå tillbaka. Jag vill aldrig mer se detta
pinorum."
När jag tänker på det elände och det lidande, som jag fick se i
helvetet, ryser det i mig. Nej, ingen kan göra sig en föreställning om hur
fruktansvärt helvetet är. Jag tyckte, att jag själv utstod kval, då jag
såg helvetet, men om en stund hade jag åter lugnat mig. Det var, som om
jag hade fallit i sömn och någon väckt mig och sagt: "Känner
du mig?" Jag såg på honom och sade: "Ja, ja." Sedan lyfte
han upp sina händer och jag såg de förfärliga ärren efter spikarna, som
hade drivits genom hans händer. Då blev jag säker på, att det var min
Frälsare. Då log han så underbart ljuvligt mot mig och tog min hand i sina
händer och sade: "Kom med mig! "
Jag tyckte, att det bar uppåt i sällskap med Herren i behaglig, mjuk
takt. Jag kände mig väl till mods, när allt plötsligt blev mörkt. Vägen
blev ojämn och törnig och jag blev trött och sade: "Jag vill gå
tillbaka." Då lade han sin hand på min axel och log Ijuvligt mot mig. Då
blev allt Ijust och gott igen. Vi gick vidare och jag började
höra musik. Ingen kan göra sig en föreställning om hur underbar den
musiken var. Jag såg, och där var oräkneligt många änglar. Var och en av dem
spelade på sitt särskilda instrument och sjöng och jublade: "Ära vare
Gud och Lammet!" Jag kände det som om jag hade velat stanna där för
alltid.
Jesus sade: "Se!" Och då jag såg, öppnades portarna. Jag har
aldrig sett något så vackert som dessa portar. De var ljusa inte vita som
snö men som Ijus och de var besatta med ädelstenar vilka gnistrade vackrare än
diamanter. Vi gick vidare och då vl kom innanför, hörde jag
barnsång. Jag såg mig omkring och såg skaror av små barn några
så stora som sex eller åttaårsbarn och så undan för undan till små spädbarn.
Alla sprang de omkring och klappade sina små händer och sjöng: ''Hosianna i
höjden!" Deras små ansikten strålade av kärlek och lycka, då de gick
ut genom portarna. Jesus lade sin hand på deras små huvuden.
Sedan kastade jag en blick åt andra sidan och såg en bänk full av
kronor; några fullsatta med stjärnor, några med bara ett fåtal och en del
alldeles utan.
Jag såg, och längre bort fick jag se lärljungarna och jag sade:
"Jag vill gå dit bort och tala med dem." Men Jeus sade: "Nej. du
måste gå tillbaka. Gå tillbaka och berätta vad du har sett. Säg det om och om
igen." Jag började gråta och bad att få stanna, men då Herren med sitt
Ijuvligaste leende lade sin hand på mitt huvud, sade han: "Ja, gå
tillbaka och berätta om detta för de dina. Säg dem alla ATT JAG SNART
KOMMER. Det skall göra dig glad."
Sedan vaknade jag. Jag vet Inte hur jag kom tillbaka. Himlen är en
underbar, vacker och salig plats, mer än jag med ord kan uttrycka. Men Jesus är
det underbaraste av allt Han är skönare än mänsklig tunga kan säga,
skönare än en konstnär kan teckna, skönare än en människa kan
föreställa sig. Han är mer strålande än middagssolen.
Närhelst Jesus och Himmelen kommer i mina tankar, blir jag sjuk av hemlängtan att få komma dit och se honom. 0, att jag förmådde skildra allt jag sett, så som han ville, att jag skulle göra.